Årets Mathilda Wrede-seminarium i juni handlade om kultur och socialt arbete. Harriet Abrahamsson, skådespelare och dramatiker från Ung dramatik inledde sin föreläsning med att beskriva hur det finns expertis och kunskap inom olika professioner. Socialarbetare är experter inom sitt område, skådespelare inom sitt, lärare inom sitt osv. Det mest givande är när dessa experter inom olika områden kommer samman och gör någonting kreativt tillsammans, skapar någonting nytt som bidrar till ökat välmående för individer.
Abrahamsson berättade om sina erfarenheter av ett längre dramaprojekt som pågick på Lagmansgårds skolhem. Projektet hade varit utmanande eftersom unga kunde må psykiskt dåligt på grund av sina tidigare erfarenheter av t.ex. många placeringar. I en kreativ process behöver professionella ge mer av sig själva för att kunna skapa tillit, en tillräckligt trygg miljö för att individer vågar ge av sitt inre. Avgörande för att projektet med skolhemmet lyckades, var ett tätt samarbete med personalen som satte sig i spel. Trots att processen från vuxnas synvinkel varit utmanande hade de unga upplevt att det fått någonting med sig.
.jpg)
Abrahamsson, Ann Backman tf. utvecklingschef för FSKC och Frida Westerback, forskarsocialarbetare på Mathilda Wrede-institutet berättade om ett gemensamt dramaprojekt som de haft med en grupp unga. Dramaprojektet gick ut på att bearbeta och presentera forskningsresultat om ungas synvinkel gällande deras erfarenheter av bemötande inom välfärdstjänster. Katja Koverskoi och Frida Westerback skriver i sin text ”Drama som verktyg i arbete med och för att förstå unga” om det inflytande som arbete med drama kan ha i unga vuxnas liv och vad det innebär för en professionell att ta del av sådana processer.
För mig har det varit givande att kunna skratta och speciellt överdriva olika erfarenheter av bemötande inom olika välfärdstjänster, speciellt sådana som kanske inte alltid gått som jag eller andra unga i gruppen önskat. (Katja)
Meimi Tapaile, socialarbetare med lång erfarenhet av studentteater beskrev sina erfarenheter och tankar kring drama som ett sätt att stöda individer att bearbeta erfarenheter av exempelvis psykisk ohälsa. Taipale har samarbetat med Taiteen Sulattamo inom olika dramaprojekt. Kan drama då användas som metod av vem som helst, var en fråga som ställdes. Olika socialarbetare bär på olika slags kunskap, intressen och styrkor. Det gäller att utnyttja de intressen och kunskap som finns. Påklistrade metoder kanske inte fungerar - men att i sitt arbete med individer utnyttja olika styrkor man har och att hitta experter inom olika områden kanske funkar bättre. Också Abrahamsson konstaterade att det behövs mera utrymme, inte alldeles för styva ramar då man vill skapa någonting nytt. Det behövs också mod att säga JA.
Under seminariet drog Abrahamsson dramaövningar där frivilliga från publiken fick vara. En övning gick ut på att skapa en scen där SKAM-monstret försöker inverka på en rollkaraktärs handling. Detta SKAM-monster var rollkaraktärens inre dialog, som försökte styra karaktärens handlingar. Ängeln- inre dialogens andra röst försökte uppmuntra karaktären att göra det som känns bra. I arbete med individer i utsatta situationer behöver vi vara lyhörda för skam som brukarens inre dialog. Så här skriver Koverskoi:
Grupperna har gett mig en stark känsla av gemenskap som hjälpt mig bygga mitt självförtroende. Att vi i grupperna kunnat tala om jobbiga situationer och känslor öppet har hjälpt mig att sluta skämmas över mina egna känslor. Att få tala om allt, det jobbiga, det roliga och det svåra, utan att någon dömer har varit så skönt. Men även att få uttrycka sig och bli hörd, har varit viktigt för mig. Det har varit viktigt redskap för mig att bearbeta tuffa saker.
Harry Lunabba, universitetslektor i socialt arbete vid Social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet berättade om sin etnografiska studie där han var delaktig i en rapmusik-verkstad Trackfactory där unga skapade musik och lyrik. Lunabba granskade vad som driver deltagare och vad de subjektivt värderar i verksamheten. Unga kunde orientera sig utgående från konstnärliga ambitioner, behov av gemenskap eller för att förstärka sitt välmående. Även för Lunabba gällde det att sätta sig själv i spel för att kunna skapa en tillitsfull relation till unga för att ta del av ungas erfarenheter och tankar. I kreativa processer ska man inte ge vika för god kvalitet betonade Lunabba. I en rapmusik-verkstad är bra utrustning viktigt och att processen leds av experter. Den kreativa socialarbetardiskursen är ofta grupporienterad, kreativ, mångfacetterad och dess uppgift är inte att skapa förändring utan att skapa förutsättningar.
Kanske vi professionella behöver mera bereda möjligheter till att sektoröverskridande kunna skapa nya former och sätt att stödja individer. Detta beskrev och visualiserade Nina Gran, Helsingfors stads specialplanerare inom utvecklingstjänster för kultur och fritid. Kultur och konst berör och når alla individer i olika åldrar, i olika livssituationer. Det kan handla om små insatser eller större insatser och det handlar om att ta vara på stunder där man kan skapa nya former av samarbete.
Säde Pitkänen, Helsingfors stads specialplanerare och ordförande för Mathilda Wrede-institutet och Ilse Julkunen, professor i praktikforskning vid Helsingfors universitet ville höra seminariedeltagarnas tankar om dagen. Det var givande att höra att så många kunde ta med sig tankar, idéer och inspiration från årets seminarium. Kanske det skapades några nya kontakter och möjligheter för samarbete.
Ilona Fagerström,
planerare vid Mathilda Wrede-institutet